Men nedsjunket huvud går jag in genom butiken. Förstora mjukisbyxor, ett brottarlinne och ett par gymnastikskor är dagens outfit. Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte alls igen människan som tittar tillbaks på mig.
”Jag hade lagt undan två par jeans.”

”Vilken sort?”, svarar butiksbiträdet.
”Mörka jeans”, svarar jag tillbaks.

Hon räcker mig byxorna och jag går så osynligt jag kan in i provhytten. För att inte göra mig själv besviken provar jag först den största storleken. Och den passar, naturligtvis. Jag slänger av byxorna, sträcker ut dom till min mamma och går till utgången. Fylld av skam och ångest står jag och väntar på mamma som betalar borta i kassan. Jag får mina byxor, tackar och beger mig hem.

Jag har varit med om den känslomässigt västa shoppingrundan i hela mitt liv. För bara ett år sedan hade jag en supersnygg kropp, och förra sommaren gick jag nästan bara i bikiniöverdel och någon kjol eller shorts. Nu kämpar jag för första gången i hela mitt liv med min övervikt. Kämpar för att hålla tårarna inne när jag ger mig ut på min joggingrunda och magen hoppar upp och ner. Det gör ont, inte bara psykiskt utan även fysiskt. Man isolerar sig på grund av skam och obehag. En arbetslöshet kan förstöra så mycket mer än ens ekonomi. Att vara sysslolös visar sig inte bara psykiskt utan även fysiskt. Man får dåligt självförtroende av allt och sen går allt i en ruskigt snabb fart i en ond cirkel.

Vad för detta då för positivt med sig? Jag har aldrig kännt mig speciellt vacker. Nu när jag gått upp i vikt sitter jag och tittar på massa gamla bilder och tänker ”jag var verkligen otroligt vacker”. Jag ÄR fortfarande vacker, men det krävdes en viktuppgång för att jag skulle inse det. Man inser att folk som är överviktiga faktiskt inte har så lätt som folk tror att bli av med sin övervikt. Jag äter inte ohälsosamt, dricker inte massa läsk eller äter kakor och godis. Man tror att alla överviktiga frossar i sig både det ena och det andra, men det är så fel. Det som smärtar mest med att jogga är att folk som är kroniskt överviktiga aldrig kommer få att uppleva en skön joggingtur utan att magen ska smärta. Jag vet att jag kommer gå ner igen, jag är inte tjock i mig själv. Jag kan tacka gud för att jag en dag kommer att kunna springa en smärtfri sträcka och gå in i en klädesbutik, köpa ett par snygga jeans och känna att jag trivs med mig själv! 




Alexandra Malmberg