Ensam igen

Vattnet kluckar mot strandens sandkant och månens ljus ligger som en skugga över den vackra sjön. Du sitter på bryggan och iakttar förvandlingen. Staden byggs upp vid horisonten och du kan nu urskilja silhuetter av ditt förflutna. Björnen som rev dig i stycken uppenbaras vid vattnets slut. Han reser sig på bakbenen, slår tassarna mot bröstet och ryter samma ryt du hörde under dina sista minuter vid liv. Du andas tungt när minnena kommer tillbaka. Du ser din familj. De sitter i soffan när polisen kommer in och meddelar om olyckan. De brister ut i gråt. Inte ens du kan hålla dig för tårar. De salta dropparna faller på för din kind. Din familj är olycklig nu när du är borta och du tycker att det är ditt fel. Du slår till dig själv med handflatan och kinden blossar upp. Du är ensam vid vägens slut. Ingen ser dig och du kommer aldrig bli hittad. Ingen i skolan kommer sakna dig. Bara nördgänget i matsalen kommer fråga sig vart du tagit vägen, men de bryr sig inte tillräckligt för att gå till rektorn och fråga. Månen går ner i horisonten och solen syns till långt borta. Den räcker inte hela vägen bort till dig. Det finns viktigare ställen att lysa upp. Du är bara en liten varelse som ingen ser. Björnen inom dig har rivit dig i stycken och nu är du själv. Hjärtat pumpar i en annans kropp. Inget hjärta har någonsin hört ditt namn. Ingen har varit kär i dig och ingen skulle kunna bli. Det var bara skönt att du försvann. Vi behövde dig inte. Vi har andra som är bättre. Tack för att du tog ditt liv, Ensam. Vi vet inte vem du är men om vi visste vet du att vi skulle tänka så. Solen kommer fram runt hörnet och plötsligt ser du ingenting, det blir svart för några sekunder. Du blundar och önskar att du visste vad som var på gång. Solen skiner dig rakt i ögonen och värmer dina slagna kinder. Du tittar upp. Du märker att det är någon som tittar på dig. Björnen försvinner sakta på andra sidan sjön och du reser dig upp. Du känner hur någon tar tag i dig och viskar något i ditt öra. Den viskar att du är vacker. Den viskar att du är värdefull. Du vet inte vad du ska tro men kan inte låta bli att le. Ditt iskalla djupfrysta hjärta smälter och du känner hur någon vidrör det. Hela du bultar av kärlek. Någon berättar för dig hur bra du är. Hur modig du är som vågar. Någon säger till dig att du är söt. Plötsligt blir det för mycket. Världen om dig snurrar och du har svårt att hålla balansen. Det blir svart.

Du vaknar och kommer ihåg vad som hände. Du ler, och önskar att de sa fler snälla saker. Plötsligt ruskar någon din axel och frågar dig vad fan du håller på med. Ditt hjärta går från klarrött till isblått på mindre än en halv sekund. Ditt leende förändras genast och du förstår att du bara drömt. De är fortfarande ingen som vet vem du är och om det är någon som vet vem du är, tycker de att du är en stor jävla nolla.

EXPRESS YOURSELF

- 100 bilder av nästan lika många unga kvinnliga konstnärer. 

 Fotografier, serier, illustrationer och collage. 

 

Vill du också ställa ut, kontakta oss Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

 

Foto; Malin Jansson

                          

 

 

  

  

 

 

 

 

 

 

MAGKÄNSLA.

Kan man beskriva en magkänsla i ord?
”Mage av stål. Hjärta rött varmt. Hjärna skarp, skarp...”

Magkänsla

1. Den var där alldeles nyss ju! Nu e den borta…
Aaah… Jag är trött trött trött. Allt snurrar. Så mycket
Jag vill vill vill. Magkänsla
Jag har börjat - hoppas att det inte kommer mer! Jag hinner inte med.
Vill vill vill.

2. Mage av stål. Hjärta rött varmt. Hjärna skarp, skarp.
Jag är smartare än du!
Men trött trött trött
Magen fladdrar,
vill vill vill
vidare! Mera mera, aldrig nöjd
Har magen glömt mysmys? Jag är varm inne.
Inte ute kallt överallt.
Krama mig!!!
Hitta hem.

Men nedsjunket huvud går jag in genom butiken. Förstora mjukisbyxor, ett brottarlinne och ett par gymnastikskor är dagens outfit. Jag tittar mig själv i spegeln och känner inte alls igen människan som tittar tillbaks på mig.
”Jag hade lagt undan två par jeans.”

”Vilken sort?”, svarar butiksbiträdet.
”Mörka jeans”, svarar jag tillbaks.

Hon räcker mig byxorna och jag går så osynligt jag kan in i provhytten. För att inte göra mig själv besviken provar jag först den största storleken. Och den passar, naturligtvis. Jag slänger av byxorna, sträcker ut dom till min mamma och går till utgången. Fylld av skam och ångest står jag och väntar på mamma som betalar borta i kassan. Jag får mina byxor, tackar och beger mig hem.